Godmorgon bloggish!
Inatt var en första gång för två saker i mitt liv: mitt första riktiga jobbpass som bartender och första gången jag åkte bussen hem till Bow, vårt alldeles egna lilla gangsterhood. Jobbet var galet roligt! Kollegorna, atmosfären, kunderna - alla borde få pröva på det nån gång! Aldrig trodde jag att det fanns så mycket pengar i det här med dricks alltså. Om jag inte var tvungen att ge bort trettio procent till the barbacks (dom som springer runt och fyller på, diskar m.m.) hade jag varit snuskigt rik vid det här laget.Men eftersom metron inte går efter midnatt finns det bara bussar att ta hem. Lite drygt kanske, men det blev min första riktigt lugna upplevelse i London sedan vi kom hit för en vecka sen. Allt har rusat förbi i expressfart och man har bara flutit med i storstadsvimlet bland alla svettiga britter, svenskar, indier, tyskar, eller helt enkelt alla nationaliteter som finns på denna jord. För första gången på länge fick jag lite tid att bara vara, det var ju inte så att busschauffören verkade ha bråttom heller.
Dock kändes promenaden från bussen och hem milalång - min utstyrsel funkade tydligen inte lika bra ute i det engelska höstskitvädret som bakom en svettig bardisk. Synd! Himlen var stjärnklar också, det var fint. När jag kom hem snarkade min lilla förkylda sambo som en gris så det var tur att jag var så trött att jag somnade som en stock (:
P.S. Nu har jag börjat gå över till nån konstig brittiska accent också. Halledar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar