Det här med stress..

Jag är en person som nästan alltid stressar, dag ut och dag in, på nätterna, helgerna och mest hela tiden. De flesta kommer nog säga emot och påstå att det inte finns ett sådant folkslag, men jag tror i ärlighetens namn att jag är en väldigt bra stressare. En person som helt enkelt mår bäst när det är mycket på gång, mycket att hinna med och många människor att träffa. Jag älskar nog att stressa, det ger mig ett.. inre lugn liksom.

Men väldigt sällan kan det slå slint, och då går det riktigt riktigt snett. Det gjorde det alldeles nyss i min annars väldigt välorganiserade skalle.

Som de flesta vet flyttar jag till London nästa vecka och detta tillsammans med min trogna följeslagare Emilia. Förmodligen har jag hur mycket som helst att göra innan flytten som sker på tisdag (TISDAG! HALLÅ? DET ÄR MINDRE ÄN TVÅ DAGAR KVAR!!!), men ändå har jag värsta blackouten och har ingen aning om vad jag borde förbereda. Jag har skrivit ut flygbiljetten, kladdat ner några användbara telefonnummer och tvättat lite. I vanliga fall skulle jag varit både färdig- packad och planerad vid det här laget, men ändå spatserar jag bara runt i huset och väntar på att denna flyttinspiration skall anlända till mitt tomma huvud. Om den inte kommer snart vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det, det är ju ändå mitt liv för ett halvår framåt som ska packas ner och skickas iväg till andra sidan Nordsjön (eller är det Atlanten? Är inte helt klar på gränserna där).

Så om någon har ett tips på hur man kan locka fram det där jag-vill-packa-och-har-koll-på-allt-jag-ska-ha-med-mig-humöret, snälla skriv och rädda mig från min tillfälliga sinnesfrånvaro.

Under tiden tar jag en liten tripp till stan och fikar.. eller nåt