Emmy: december 2012

Om bara några timmar slår klockan tolv för att välkomna ett nytt års ankomst i våra liv. Alla ser tillbaka på de senaste 12 månaderna, utvärderar höjdpunkterna och sätter upp mål för nya upplevelser och livsavgörande ögonblick för 2013. När jag väl tänker på det är det ganska otroligt hur man varje år tänker att man måste försöka uppnå någonting och genomföra det där löftet man lurade sig själv att klara av efter några glas skumpa när sekunderna tickade ner till midnatt året innan. Det är så viktigt att göra just detta året till något särskilt. Detta är året jag ska börja träna, sluta röka, äta nyttigare, ta körkort, bli en bättre människa. Jag antar att vi alla delar upp vårt liv på det sättet för att lättare kunna smälta våra nederlag och kunna komma upp igen.

Jag har nog aldrig gjort upp något riktigt nyårslöfte en enda gång i mitt liv, jag tror att det beror på att jag vet att om jag verkligen vill göra någonting så kommer jag göra det oavsett om jag skriver det i min dagbok eller gör det officiellt för alla hundratals facebookvänner som jag egentligen inte känner så väl. Jag och min närmsta barndomsvän brukar varje år träffas runt nyår och skriva om våra drömmar och förhoppningar inför det nya året. Vad som kommer hända, vart vi kommer resa, jobba, plugga och var vi 365 dagar senare vill befinna oss på nyårsafton. Förra året blev detta aldrig av då vi för första gången befann oss på olika ställen och var för lata för att ta tag i det. Jag ångrar det lite nu, för år 2012 får nog ta priset i oförutsägbarhet i mitt hittills tjugoettåriga liv. Detta på ett så otroligt positivt sätt som är svårt att förklara.

För aldrig har jag vuxit så mycket som människa som jag gjort under detta året. Jag har rest till Egypten, Portugal, USA och Frankrike, detta samtidigt som jag varit bosatt i London hela tiden. Jag har jobbat som en galning, konsumerat mer kaffe än någonsin och dessutom mött fantastiska människor. Människor som har förändrat mig på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt när man bor i en storstad med så få människor som faktiskt stannar upp och bryr sig om någon annan än sig själv.

Den största segern måste nog ändå ha varit att ensam befinna mig i London då min bästa vän flyttade hem till Sverige och lämnade mig kvar på ett ställe jag egentligen inte kände mig så hemma på. Jag var tvungen att ta hand om mig själv på ett sätt jag aldrig lyckats med förut, långt ifrån familj och vänner. Det var en extrem omställning som jag aldrig skulle rekommendera för någon annan, men som när jag ser tillbaka på det förmodligen gjorde mig en gnutta självständig för första gången i mitt liv. Tricket är att hitta en lagom stor nallebjörn som kan absorbera dina tårar när saker och ting blir alltför tunga och ha tillräckligt med jobb för att inte hinna reflektera alltför mycket. Men det är min syn på att vara självständig och som ni ser är den inte särskilt hälsosam.

Hursomhelst. Denna stora dag då kön till systembolaget sträcker sig längre än den till A-kassan önskar jag ändå att ni vågade stjäla några sekunder av er dyrbara tid och fundera på de mest livsavgörande och minnesvärda ögonblicken i era liv och deras egentliga uppkomst (student, examen, bröllop eller födseln av ditt barn får ej tillgodoräknas då detta faller under kategorin ”force majeure”). Förmodligen är det just de oplanerade händelserna som har satt djupast spår i dig och inte det där löftet om att träna bort julkilona som satt sig bekvämt på dina höfter. Självklart är det viktigt att ta hand om sig själv och leva väl, det är bara så många som fokuserar för mycket på värdsliga ting när det finns en hel värld full av möjligheter att ta del av. Kanske stunden då du inser att du älskar någon blir den mest minnesvärda nästa år, eller när du sitter framför tvn en regnig måndagskväll och plötsligt får en affärsidé som förändrar ditt liv.

Mitt mål för det nya året blir att inte planera för mycket. Vill jag genomföra något så kommer jag göra det, ska något hända så kommer det hända. Allt självklart med en gnutta ansvar och sunt förnuft hos varje individ - man kan ju inte bara sitta och vänta på att saker ska hända. För precis som Mads Mikkelsen säger (ja, jag vet det är en reklamfilm och att han är dansk men han har en poäng): ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna som du minns”

Och här är dagarna som jag minns. Tyvärr var inte kameran på plats varje gång..