Om bara några timmar slår klockan
tolv för att välkomna ett nytt års ankomst i våra liv. Alla ser
tillbaka på de senaste 12 månaderna, utvärderar höjdpunkterna och
sätter upp mål för nya upplevelser och livsavgörande ögonblick
för 2013. När jag väl tänker på det är det ganska otroligt hur
man varje år tänker att man måste försöka uppnå någonting och
genomföra det där löftet man lurade sig själv att klara av efter
några glas skumpa när sekunderna tickade ner till midnatt året
innan. Det är så viktigt att göra just detta året till något
särskilt. Detta är året jag ska börja träna, sluta röka, äta
nyttigare, ta körkort, bli en bättre människa. Jag antar att vi
alla delar upp vårt liv på det sättet för att lättare kunna
smälta våra nederlag och kunna komma upp igen.
Jag har nog aldrig gjort upp något
riktigt nyårslöfte en enda gång i mitt liv, jag tror att det beror
på att jag vet att om jag verkligen vill göra någonting så kommer
jag göra det oavsett om jag skriver det i min dagbok eller gör det
officiellt för alla hundratals facebookvänner som jag egentligen
inte känner så väl. Jag och min närmsta barndomsvän brukar varje
år träffas runt nyår och skriva om våra drömmar och
förhoppningar inför det nya året. Vad som kommer hända, vart vi
kommer resa, jobba, plugga och var vi 365 dagar senare vill befinna
oss på nyårsafton. Förra året blev detta aldrig av då vi för
första gången befann oss på olika ställen och var för lata för
att ta tag i det. Jag ångrar det lite nu, för år 2012 får nog ta
priset i oförutsägbarhet i mitt hittills tjugoettåriga liv. Detta
på ett så otroligt positivt sätt som är svårt att förklara.
För aldrig har jag vuxit så mycket
som människa som jag gjort under detta året. Jag har rest till
Egypten, Portugal, USA och Frankrike, detta samtidigt som jag varit
bosatt i London hela tiden. Jag har jobbat som en galning, konsumerat
mer kaffe än någonsin och dessutom mött fantastiska människor.
Människor som har förändrat mig på ett sätt jag aldrig trodde
var möjligt när man bor i en storstad med så få människor som
faktiskt stannar upp och bryr sig om någon annan än sig själv.
Den största segern måste nog ändå
ha varit att ensam befinna mig i London då min bästa vän flyttade
hem till Sverige och lämnade mig kvar på ett ställe jag egentligen
inte kände mig så hemma på. Jag var tvungen att ta hand om mig
själv på ett sätt jag aldrig lyckats med förut, långt ifrån
familj och vänner. Det var en extrem omställning som jag aldrig
skulle rekommendera för någon annan, men som när jag ser tillbaka
på det förmodligen gjorde mig en gnutta självständig för första
gången i mitt liv. Tricket är att hitta en lagom stor nallebjörn
som kan absorbera dina tårar när saker och ting blir alltför tunga
och ha tillräckligt med jobb för att inte hinna reflektera alltför
mycket. Men det är min syn på att vara självständig och som ni
ser är den inte särskilt hälsosam.
Hursomhelst. Denna stora dag då kön
till systembolaget sträcker sig längre än den till A-kassan önskar
jag ändå att ni vågade stjäla några sekunder av er dyrbara tid
och fundera på de mest livsavgörande och minnesvärda ögonblicken
i era liv och deras egentliga uppkomst (student, examen, bröllop
eller födseln av ditt barn får ej tillgodoräknas då detta faller
under kategorin ”force majeure”). Förmodligen är det just de
oplanerade händelserna som har satt djupast spår i dig och inte det
där löftet om att träna bort julkilona som satt sig bekvämt på
dina höfter. Självklart är det viktigt att ta hand om sig själv
och leva väl, det är bara så många som fokuserar för mycket på
värdsliga ting när det finns en hel värld full av möjligheter att
ta del av. Kanske stunden då du inser att du älskar någon blir den
mest minnesvärda nästa år, eller när du sitter framför tvn en
regnig måndagskväll och plötsligt får en affärsidé som
förändrar ditt liv.
Mitt mål för det nya året blir att
inte planera för mycket. Vill jag genomföra något så kommer jag
göra det, ska något hända så kommer det hända. Allt självklart
med en gnutta ansvar och sunt förnuft hos varje individ - man kan ju
inte bara sitta och vänta på att saker ska hända. För precis som
Mads Mikkelsen säger (ja, jag vet det är en reklamfilm och att han
är dansk men han har en poäng): ”Livet är inte dagarna som
passerar, det är dagarna som du minns”
Och här är dagarna som jag minns. Tyvärr var inte kameran på plats varje gång..
Gott nytt år allihopa!