Stora tankar från en liten flicka

Det är kallt, det är ruggigt, det är tyst - det är Kristianstad en inte alltför ovanlig oktoberdag. Jag har nu spenderat tre av mina sex dagar på besök i Sverige och har redan tröttnat på känslan av att jag på något sätt står helt still här. Visserligen är mina dagar fulla av förberedelser inför min pappas kalas på lördag och det är inte många minuter som jag får tid att sitta för mig själv, ändå känns det som om det saknas något här som kanske London som enda stad hittills kunnat ge mig. Om det är känslan av friheten att själv kunna forma mitt liv på en helt ny plats, känslan av att allt är möjligt eller något så komplicerat att jag inte kan sätta fingret på det själv är svårt att avgöra - jag bara vet att det inte är på denna platsen som mitt tjugoåriga jag behöver vara just nu. För med handen på hjärtat var jag lite rädd att åka hem igen, jag var rädd för att jag skulle inse hur mycket jag saknat min barndomsstad, alla mina fantastiska vänner som bor här och mina föräldrar som jag som yngstabarn lämnat ensamma i ett hus för stort för endast två personer. Men nu har jag ändå kommit till insikten att mina vänner ändå alltid finns kvar oavsett vem det är som flyttar och att alla gator och gränder jag känner så väl här alltid kommer ligga kvar och vänta på mig varje gång jag kommer tillbaka. Det är inte förrän nu jag inser hur hemmakär och bekväm jag varit hittills i mitt liv och hur mycket jag missat när jag nöjt mig med känslan av att bo kvar i en stad där jag känner till varenda gata och allt är alldeles lagom förutsägbart. Därför ser jag med ett leende på läpparna fram emot att få komma tillbaka till Londons oberäkneliga storstadsliv där jag för varje dag börjat få lägga mina egna, sprillans nya pusselbitar från grunden. Det är där jag ska vara just nu, det tror jag faktiskt stenhårt på.

Så till min något luddiga men ändå ganska genomtänkta poäng: Är du där du ska vara just nu eller lägger du fortfarande dit bitar på ett pussel som någon annan började på åt dig?

Och by the way, hur snygg var inte jag när jag var liten liksom? Och väldigt älskvärd mot min syster vars hår jag med glädje aggressivt antastade!